Hello Rwanda och Uganda
Dag 2 - Vi landade i Rwanda, Kigali runt 22.00 och checkade in på vårt hotell, Hôtel des Mille Collines. Hotellet blev världskänt i filmen Hotel Rwanda som utspelar sig under det fruktansvärda folkmordet i Rwanda 1994 och hur 1,268 människor tog skydd i hotellet under folkmordet.
Dagen efter tog vi en promenad genom staden och stannade till för en drink på en trevlig resturang. Kigali är en väldigt modern och extremt ren stad som kändes hur säkert som helst att vistas i.
På eftermiddagen tog vi det bara lugnt och chillade vi poolen på hotellet och prepped oss inför morgondagen då vi skulle bli upphämtade av våra guide Faruk som skulle vara vår guide under resan.
Dag 3 - Vi hämtades upp på hotellet klockan 09.00 av vår guide/chaufför Faruk. Vi ville gärna besök folkmordsmuseumet innan vi lämnade Rwanda så det blev vårt första stopp. Det tog ungefär 2 timmar att gå igenom centret och vi hade en röstguide som beskrev och berättade om händelseförloppet. Besöket var oerhört gripande och helt fruktansvärt! Det är svårt att ta in att över 800.000 människor av folkgruppen tutsier och de hutuer som motsatte sig folkmordet hänsynslöst mördades under 3 mörka månader 1994, och nästan ännu värre hur FN och omvärldens såg att det hände utan att ingripa... Trots all ondska och brutalitet som vi fick se så var det också en vacker plats, det är en begravningsplats för mer än 250.000 av offren och en plats för sörjande att besöka. Kigali Genocide Memorial Centre har upprättas av flera anledningar och texten nedan är tagen från deras sajt:
To provide a dignified place of burial for victims of the Genocide against the Tutsi
To inform and educate visitors about the causes, implementation and consequences of the genocide, and other genocides throughout history.
To teach visitors about what we can do to prevent future genocides.
To provide a documentation centre to record evidence of the genocide, testimonies of genocide survivors and details of genocide victims.
To provide support for survivors, in particular orphans and widows.
I slutet av turen beskrevs flera andra folkmord och det var läskigt att se hur många likheter det fanns mellan dem, historien har verkligen upprepat sig, gång på gång och visat människan från sin mörkaste sida. Vi klev ut i solen från centret med bilder framför ögonen som aldrig kommer försvinna. Vi var glada att vi gjorde besöket och vi har pratat om det många, många gånger efteråt - det är så viktigt att vi är pålästa och sprider kunskapen till varandra, det är ett sätt (även om det är litet) att förhindra att det händer igen.
Några timmar senare korsade vi gränsen till Uganda, we fick hoppa ur bilden och promenerade lugnt över gränsen. Faruk skulle parkera bilden och han pekade på tullkontoret där vi skulle få våra visum godkända. Tullhuset vart ett litet gult ganska nedgånget stenhus men en lång kö utanför, och ingen personal på plats. Vi stod i kön ett tag tills en hjälpsam kille pekade att vi nog stod i fel kö, så vi bytte snabbt kö men det gjorde ingen skillnad för här fanns heller ingen personal ;) Vi hade ingen brådska så vi väntade snällt till det tillslut dök upp en man som med stor beslutsamhet och kraft stämplade alla visum och vi var välkomna in i Uganda!
En annan rolig historia på vägen var när vi skulle växla pengar från USD till Ugandan shillings. Det är alltid bra att ha lokal value för att kunna ge dricks och köpa saker. Faruk körde oss till "växlingskontoret" som var en lite liten butik eller mer som ett marknadsstånd där mannen i luckan sålde kläder. Det kändes oerhört suspect och vi var hundra på att vi skulle bli blåsta. Men det fick vi äta upp och växelkursen vi fick var helt okej och ut kom vi med miljoner i Ugandianska shillings. Christians sidofickor på byxorna var inte längre så diskreta som man önskar, haha.
Ytterligare några timmar senare kom vi äntligen fram till vår lodge Nkuringo Bwindi Gorilla Lodge!
Efter en lång dag i bil stupade vi i säng tidigt, helt spända för morgondagens aktivitet - Gorilla habituation!! Det var med många fjärilar i magen och tusen tankar som snurrade i huvudet - "kommer vi klara klättringen?" "Kommer vi se dem ens...?" Vi hade innan bestämt oss för att inte ha för höga förhoppningar och bortse från alla magiska videos vi sett på youtube, men man kan ju alltid drömma, eller hur? ;)