Gorilla treek Habituation experience, Uganda
Äntligen dags för vår första gorilla treek och först ut var en aktivitet som kallas “Gorilla Habituation Experience”. Denna upplevelse skiljer sig från en vanlig treek då man följer med spårare direkt för att leta efter gorillorna, annars brukar spårarna starta tidigare för att underlätta för turisterna så själva vandringen till dem blir kortare och enklare.
Vi började dagen med tidig frukost 06.00 och körde sedan till Rushaga sector i Bwindi och var där ungefär vid 07.00. Här väntande ett helt team på oss, 1 guide, 2 spårare, 2 parkvakter, 1 forskare och 2 porters (bärare). Faruk körde oss upp så högt han kunde på berget och vi startade cirka 2400 meter över havsytan. Vi hade väntat oss en introduktion på ett center eller liknande men här körde vi igång direkt och guiden berättade kort om vad vi skulle göra och tänka på under vandringen, sen var det bara att ge sig ut! Utöver Christian och mig var det ytterligare en till turist med och jag fick lite ångest när jag såg hans utrustning med vätskeryggsäck och han berättade att han nyss varit i Kongo och bestigit vulkaner, om han var nervös att klara vandringen hur skulle jag då fixa det? :/
Bärarna var två kvinnor från byn intill som vi hade bokat dagen innan, Faruk uppmuntrade detta dels för att det är bra att ha hjälp under vandringen men även för att det är bra arbetstillfällen för lokalbefolkningen. Jag kände mig ändå rätt så taskig när jag lämnade över min ryggsäck, men ännu värre Christians ryggsäck med kamerautrustning! Men vi skulle snart få lära oss att dessa kvinnor var starkare än vilken superhjälte som helst!
Vi började treeken med en brant stigning upp längs berget på en smal stig. När vi hade kommit 1/3 upp så trodde jag att jag skulle svimma, det tjöt i huvudet, snurrade framför ögonen och allt var suddigt. Det kändes som varje andetag jag tog inte innehöll någon luft. Guiden förstod att jag hade det tufft och vi tog en paus och sen fick jag sätta tempot. Jag vet inte om det på grund av höjden som nu var cirka 2500 meter eller om jag helt enkelt inte var i tillräckligt bra form. Oavsett så tror jag det är bra att vänja sig lite vid höjden och komma en dag tidigare, vi kastade ju oss direkt in i äventyret!
Jag kände mig bättre när vi gick långsammare och vi stannade för att ta vatten ofta och tillslut nådde vi toppen och tog en tvär sväng rakt in i skogen. Det är först nu man förstår varför skogen kallas Bwindi Impenetrable forest “den ogenomträngliga skogen”, det var verkligen som en vägg med växter. Det var så häftigt att gå bakom spårarna som högg sig fram genom skogen för att få bort det värsta vegetationen, och vi klättrade över och under snåren för att ta oss fram. Vi detta tillfällen mådde jag bra igen, takten var långsammare och man var hundra procent fokuserad på vart man satte fötterna.
Det var nu treeken började på riktigt och det var heeelt galet! Vi följde spåren från gorillorna och de hade varit extra pigga denna dag och bestämt sig för att vandra upp och ner, upp och ner längs bergsväggen. Jag kunde inte tro mina öron när spårarna pekade ner för bergssluttningen och sa:
- "okey guys they went down this slope, and we are going after them. Try to hold on to things if you start to glide down the mountain, hold on to branches all the time"
Jag trodde de skämtade för det kändes som vi skulle kasta oss ner för berget, det var sjukt brant. Nu skrattade till och med vulkanklättraren lite nervöst :) Men vi gav oss ner och jag gled flera gånger på ryggen ner för sluttningen och höll mig krampaktigt i grenar och snår. Det var ändå enklare för mig då jag är ganska kort och lätt om man jämför med Christian som är 1.94cm och väger 95kg. Jag kunde gå ovanpå snåren medan Christian gång på gång sjönk igenom, det var riktigt tufft!I Vi ett tillfälle tappade han modet lite och sa:
- “ det spelar ju ingen roll att jag har med mig nödsändaren (PLB) ut hit, ingen helikopter eller räddningsaktion skulle ju någonsin kunna landa här ändå…"
Vi skrattar en del åt hela händelsen nu så här i efterhand men det finns en anledning till att vi inte har en enda bild eller video från vandringen, vi var så fokuserade på att klara av det och inte skada oss. Lite drama queen kanske men ni förstår säker hur jag menar.
När vi äntligen kommit ner för berget så vänder spåren uppåt igen och nu började istället klättringen uppåt! Haha, vi krälade på alla fyra och drog oss upp med hjälp av tjocka rötter och alla hjälptes åt att putta och lyfta varandra. Det var helt galet och det var nu vi insåg att kvinnorna som hjälpte oss var superhjältar. Christian sjönk ner i ett hål och hade svårt att komma upp då stack den ena tjejen ner sin hand och bokstavligen lyfte upp Christian med EN hand, sjukt imponerade!
Efter cirka 4-5 timmar i skogen så var vi spåren från gorillorna färskare och vi plötsligt såg vi dem uppe i ett träd. Vi lämnade våra väskor med bärarna och tog med våra kameror och kikare för att komma närmare. Vi hade haft tur att de hade stannat för lunch!
Först såg vi ledarhanen som kallas silverback uppe i trädet, han festade på löv, små frukter och knäckte grenar för att nå dem. Men när vi tittat noggrannare så var hela trädet fyllt med små svarta hårliga bollar. Trädet växte på en sluttning så ena sida vette mot oss och den andra sidan mot en väldigt grön och tät sluttning. Vi satte oss i buskarna och bara nöjt av utsikten. Guiden avslöjade nu att det hade varit en ovanligt tuff vandring och att han hade varit orolig att vi inte skulle komma ikapp gorillorna som hade vandrat i ett U och platsen vi var på nu var närmare där vi började vandringen.
Gorillorna man besöker när man gör “habituation” är vana vid människor men inte fullt ut så de är lite mer försiktiga och håller sitt avstånd. Teamet som var med oss idag besöker dem varje dag och har varit med dem från start 2012. I början hade det varit lite olyckor och en av spårarna hade blivit biten i benet, och de hade blivit nedsprungna av silverbacken många gånger, så man förstår att det är vilda och kraftfulla djur. Silverbacken var en riktig skönhet, han var väldigt stor och i god fysisk form. När kan sträckte ut sig och knäckte en gren kunde man se varenda muskel på kroppen och hur stor han var. Guiden berättade att han nog vägde runt 200 kg.
Efter en stund bestämde sig silverbacken att komma ner från trädet och han la sig under det i skuggan för att vila. Vi kunde se honom men när vi försökte komma närmare gjorde han utfall och markerade att vi inte var välkomna och vi backade. När silverbacken kommer ner på marken så signalerar det för alla andra att det är säkert för dem att också komma ner. Det var så härligt att se både stora och små gorillor klättra ner från trädet, flera av dem stannade en stund och tittade på oss nyfiket innan de fortsatte. Det var verkligen ett speciellt ögonblick och vi försökte insupa varje intryck!
Familjen vi besökte heter Bikingi och har 26 medlemmar, vi såg inte alla och guiden berättade att honorna och mindre bebisar brukar gömma sig och det var säkert därför silverbacken markerade att vi inte fick komma nära. Men vi såg några blackbacks och ungar som var lite äldre, alla så otroligt fina!
Vi stannande ungefär 1,5 timma med gorillorna och sen var det dags att vandra tillbaka hem igen. Detta är något vi har funderat en del på i efterhand då “habituation experience” ska vara 4 timmar med gorillorna, jämfört med standard som bara är 1 timma. Det var ganska svårt att tolka vad som verkligen gällde och vi hade varit ute i skogen i 6-7 timmar så kanske var det en gräns. Guiden lät nästa som han gav oss lite extra tid när vi stannade 1,5 timma. Har någon av er gjort samma sak får ni gärna berätta om er upplevelse!
Oavsett så var det en oerhört spännande dag med vandringen genom skogen och att få se gorillorna för första gången så vi var ganska trötta, och debatterade inte tiden. Vi stannade inte för lunch och ska jag vara ärlig kunde jag bara äta några små russin och vatten under vandringen, allt annat kändes för tungt.
Eftersom gorillorna hade gått i en U-sväng så var vägen hem mycket kortare och det tog bara en timma ungefär.
När vi var tillbaka så hade kvinnorna från byn dukat upp en hel massa prylar för försäljning som de hade tillverkat. Vi köpte två gorilla figurer som nu står i sovrummet i fönstret och påminner oss om denna fantastiska dag varje morgon :)
Tillbaka på lodgen så duschade vi och firade dagen med varsin gin and tonic på verandan av restaurangen. Vilken jäkla start på resan, helt magiskt och något vi aldrig kommer glömma!
Innan middag så fick vi besök av en lokal organisation som lodgen stöder som bjöd på en show. Det var en organisation för föräldralösa barn och barn från fattiga familjer som samlar in pengar så barnen kan gå i skolan. De sjöng och dansade tillsammans med oss gäster och även om det ofta kan kännas lite obekvämt så var det mycket värme och glädje. De hade massor av saker att sälja och jag köpte på mig både krukor och teckningar.
För att summera dagen - det var en GALEN dag, fruktansvärd vandring, tack för min nya vandringskängor, underbara gorillor och fantastiska människor… en riktigt bra start på resan!
Imorgon ska vi försöka hitta “the golden monkey” om vi klarar oss ur sängen!